I stilla dager

Texterna tillhör utställningen I stilla dager på Sollidens Slott. Texterna är skrivna av konstnären själv, CajsaStina Åkerström.

THE SUNBOTTLE

Den gula vasen, som är central pjäs i målningen, materialiserar solen med sin nästintill självlysande gula färg och form. Finska formgivaren Helena Tynell gav vasen namnet Solflaskan när hon skapade den för över 60 år sedan. Uranglaset får flaskan att ”vibrera” i alltifrån gulgrönt till ljust orange. Strax bakom, i mörk-violett, står en vas av svenske Carl Olof Bogarp. Kontrastfärgerna i de båda vaserna skapar en positiv spänning i bilden och skuggorna som faller över bordet bjuder på magi.

En schersminkvist nerstucken i den bakre vasen har hamnat i halvskugga, utom dess blomklase längst ut som fått allt ljus på sig. Utanför fönstret tornar ett schersminbuskage upp sig. Ovanför strömmar solljuset ner genom grenverket på ett över 200 år gammalt päronträd…

SOLLIDEN – HIDDEN PATH

Motivet föreställer Sollidens vackra pergola. Som betraktare kan man lätt låta sig luras att tro att man står inför ett motiv från Capri; ljuset som faller in över gången – klädd i öländsk kalksten – andas Medelhav. Här blir det särskilt tydligt i vilken hög grad drottning Victoria inspirerades av livläkaren Axel Munthes fantastiska San Michele när hon lät bygga Solliden: de vitmenade pelarna som flankerar gången, de antika romerska skulpturerna och krukorna… Namnet Solliden lär betyda ”den soliga sluttningen”. I pergolan lever och leker ljuset i alla sina dagrar – ett ljus som också är San Micheles alldeles särskilda signum. Och kanske är det just i detta möte mellan Öland och Medelhavet som motivets själ finns: en stilla vandring genom grönskan, där tiden tycks sakta in och ljuset får tala för sig självt.

TANDY AND RED CLOVER

I det här motivet är det Monica Backströms vackra glasvas/tillbringare som får spela huvudrollen. Jag kände när jag arrangerade detta stilleben att vasen behövde fyllas med vilda blommor, inte odlade.

Rödklövern tar mig tillbaka till barndomens sommarlov då en älskad syssla var att suga nektar ur blommornas små kronblad. Renfanan, också den en barndomens följeslagare, ackompanjerar fint med sina solgula knappar. I fönstersmygen finns min syster Louises vackra lilla staty i bränd lera. Längst fram i bild syns ett hästhuvud i rökfärgat muranoglas – en pappersvikt skapad av den venetianske mästaren Licio Zanetti.

När och fjärran. Vilt och skapat – allt harmonierar på något underligt vis. Och i minnets labyrinter ekar smultronvandringarnas grusknaster…

ALLIUM

Det är något speciellt med allium, jag har älskat de där svävande bollarna sen jag var liten. Tror jag ärvde min kärlek till växten av pappa som planterade den lite här och var i rabatterna i kolonilotten som han tog över efter farmor sent 1970-tal. Förutom att den är vacker anses den också vara bra mot sork och andra ”skadedjur”. Pappa gillade särskilt nyttoaspekten. Nu har jag den själv i rabatterna hemmavid. Varje vår, i maj, lyser de där purpurfärgade kloten emot en på sina höga stjälkar och sprider total visuell lycka.

I Erkkitapio Siiroinens vas ”Kasperi” kommer denna vackra lökväxt särskilt till sin rätt tycker jag. I målningens mitt, lite till höger, längst in i fönstersmygen syns en liten skulptur i bränd lera gjord av min syster. Den är så vacker, så full av själ. För mig är den något av ett huvudobjekt i bilden…

SEPTEMBER BLUES

Det är en speciell tid när sommaren börjar övergå i höst. Ett vemod infinner sig, ljuset förändras, skuggorna blir längre. Det syns i målningen. Blått är vemodets färg för mig, så även här. 2020, när målningen kom till, hade min älskade hund just gått bort. Han blev elva år. Det blev på så många plan slutet på ett slags epok för mig. Jag ville fånga det.

BLUE, GREEN AND APRICOT

I detta stilleben har jag låtit färgerna ha fest. Jag hittade det stora glasfatet på en loppis och blev djupt förälskad i den blå färgen. Det fick styra motivet. I duk, frukter och pennor finns komplementfärgerna gult och orange. Den vackra drällduken kommer från linneförrådet jag ärvt av min farmor.

På hyllan bakom anar man delar av min ständigt växande glassamling. Under den ligger ett par av min morbror Görans målardukar hoprullade (han var en älskad profil i familjen och en fantastisk konstnär). Allt sammantaget – för mig nära och kända ting i en värld i övrigt präglad av krig och kaos.

SAFE HARBOUR

Kolboda hamn vid Kalmarsund är mitt andningshål, belägen cirka en mil ifrån där jag bor. Fotot/förlagan till målningen togs en molnfri dag sommaren 2020, då himlen var extremt klar och blå. Hela våren och sommaren det året upplevde jag att himlen var blåare än den varit på mycket länge. Diset var borta. Troligen var det på grund av all inställd flygtrafik i spåret av Coronapandemin. Båten fångar lättheten, känslan av frihet…

CONTEMPLATION

Det här motivet kom till under en dag fylld av allt det där andra som livet också består av vid sidan av skapandet. Under en paus i arbetet, på väg ut till köket och kaffebryggaren, såg jag plötsligt scenen som utspelade sig i ett av fönstren. Påpassligt nog fanns kameran med och ögonblicket kunde fångas; de djupa kalla skuggorna i kontrast till det intensiva ljuset bakom figurinen (hälsans gudinna Hygieia), den lummiga solvarma grönskan utanför fönstret, den lilla blå skålen på gul fot… ett vackert exempel på tillfälligheternas spel!

THE LAST WATER

Motivet är en närstudie av den gamla forsrännan vid forna Skräpple Kvarn. Sommaren -22 låg den i princip helt torrlagd. Bara en liten, snabbt krympande vattensamling fanns kvar – som ett registrerande öga vänt mot världen och evigheten ovanför…

BLUE VASE WITH CALENDULAS

Mötet mellan ringblommornas gul-orangea toner och glasvasens blå färg är det centrala i den här bilden. Motivet tangerar ett bildminne jag bär förankrat i ryggmärgen; min älskade mormor (som levde ett liv präglat av hårt slit och ett ständigt vändande på slantarna) hade alltid, när det var säsong, en ultramarinblå glasvas stående på sitt matsalsbord fylld med friska ringblommor skördade ur det egna landet. Ren skönhet bottnad i djup känsla för färg och form – som ett visuellt lyckopiller.

THE POND

Alar i vårvinterljus som speglar sig i kvarndammens vatten. Fjolårslöv och sköra knoppar bildar brunvioletta skyar bland trädkronornas grenverk. Livet bidar sin tid strax före lövsprickningen.

INDIAN CRESS

Blomsterkrasse, eller indiankrasse som den också kallas, är min favoritblomma. Doften, krispigheten i blad och stjälkar, blommornas otaliga nyanser av allt från mörkrött, orange till ljusaste pastellgult. Det är som om kronbladen besitter ett inre ljus, särskilt de eldröda blommorna – som syns i målningen – de liksom lyser i mörkret. På engelska kallas blomman generellt nasturtium och från utlandet har jag ibland fått lite undrande frågor om namnet. Men jag tycker helt enkelt att det klingar vackrare, mer fantasieggande med ”Indian Cress”.

LABORATORIUM OPTICUM

Titeln på verket kommer av namnet på mässingsljusstaken, designad av Marianne Gille för Reijmyre Mässingsbruk. Det fina med den lilla glasgloben är att när ljusstaken är tänd så förstoras lågan i kulan, ljuset bryts och sprids vackert i rummet. I min målning – med släckt ljus – händer andra spännande saker i klotet; utsikten från fönstret böjs, vrids och vänds upp och ner – optikens under! Päronen och vindruvorna är egenodlade. Signe Persson-Melin har gjort den fina glasskålen som de ligger i. Jag älskar de här vindruvornas färger – de röda stjälkarna med nyanser av alltifrån starkt ceriserosa till orange och djupt vinrött, liksom den frostiga ytan på de svart-röd-blåa bären.

BLACK BERRIES IN A GREEN GRAPPONIA

Här tyckte jag själv omedelbart att jag hittade en intressant komposition av färger och material. De limegröna plommonen, det rödgula teet, björnbären, och inte minst glasformgivaren Nanny Stills fina gröna vas, allt i sensuellt samspel med mina arbetsredskap pennorna och oljepastellkritorna. Spegeln i bakgrunden återger en del av sceneriet. Jag lade ner mycket tid på att få till det, tog hundratals foton, till sist fanns den exakta kombinationen där.

WILD STRAWBERRIES

Motivet kom till en varm septemberdag 2021. Ett dovt solljus silade in genom ett av fönstren hemma, minnande om den årstid som precis passerat: säsongens sista exemplar av gul indiankrasse och smultronen i bonbonjären sände hälsningar från livets alla somrar…

I boktravens bakvända skrifter, med papper av olika ålder och kvalitet, sjöng människors tankar och erfarenheter från en hel värld.  Tennskålens fina bucklor och ojämnheter ekade av minnen från smedens drivande hammarslag…

Om utställningen

CajsaStina Åkerström är för många främst känd som artist, låtskrivare och författare. Med sin personliga röst och sina eftertänksamma texter har hon under flera decennier varit en uppskattad del av det svenska kulturlivet. Men skapandet har alltid haft fler uttryck än musiken. Vid sidan av sitt musikaliska arbete har hon länge tecknat och målat, och sedan 2021 har hon också ställt ut sin konst för en växande publik.

I utställningen I stilla dager möter vi ett konstnärskap som kretsar kring ljuset och dess förmåga att förändra det vi ser. Motiven hämtas från CajsaStinas närmiljö i det småländska landskapet, från hemmet, trädgården och naturen omkring henne. Här finns stilleben med glas och blommor, skildringar av vatten och landskap samt ögonblick fångade i olika årstider och ljusförhållanden.

CajsaStina beskriver sitt måleri som figurativt, organiskt och intuitivt. Hon arbetar med oljepastellkritor och färgpennor på akvarellpapper och använder varken penslar eller färgblandningar på traditionellt vis. I stället formar hon bilderna med bland annat fingrar, naglar och palettkniv. Tekniken ger verken en särskild lyster och närvaro, där färger, strukturer och ljusspel får stort utrymme.

Många av motiven bygger på fotografier som hon själv tagit, men målningarna utvecklas sedan fritt i den kreativa processen. Det handlar inte bara om att återge en plats eller ett föremål, utan om att fånga en stämning, ett minne eller ett särskilt ögonblick.

Till utställningen visas också ett helt nytt verk som målats särskilt för Solliden. Motivet föreställer den välkända pergolan vid Sollidens Slott – en plats där arkitektur, grönska och ljus möts på ett sätt som ligger nära CajsaStinas konstnärliga blick.

Vi hoppas att utställningen ska inspirera till att stanna upp en stund och upptäcka det extraordinära i det nära och vardagliga.